Jag påbörjar min uppvärmning på startgärdet ca 15 min före
start där jag springer okontrollerat omkring och ser frän ut. 1 minut kvar till
start, och där står jag och säger till mig själv: Ja Johan nu behöver du ju
faktiskt inte kuta som en jävla galning de första kilometerna. Jag måste intala
mig själv detta då jag helgen innan sprang första sträckan i SM kaveln, där jag
kuta allt fan jag hade de första kilometerna.
Starten går och jag kutar så fort jag kan……
Första milen går på 40 min och jag känner att det här känns
ju faktiskt helt ok. Vid 15km anropar kroppen huvudet: Tja! Du det börjar göra
ont lite här och där nu så du kan väll lugna ner dig lite? Huvudet: Hej! Vi har mottagit
ditt meddelande men tyvärr saknar vi hjärnkapacitet för att genomföra ditt
önskemål.
Vid 16 km så får jag som någon slags mjölksyra i lungorna. Smärtan
kan beskrivas som om en stor och kraftfull person(som skrattar elakt) kör in
ett svärd i ryggen på en, och gröper runt lite. Mmm fan vad gött tänker jag medans
jag får slå av lite på tempot. Denna smärta måste bort tänkte jag och klämde i
mig en gel som kanske skulle hjälpa. Gelen resulterade i någon sekunds lycka
där jag kände mig stark som Karl-Alfred Boy. I nästa sekund blev jag
otroligt dålig i magen….
Kroppen anropar huvudet: TJA! Du vi ligger jävligt brunt
till här nere! Du får fan ta å ge dig nu alltså! Huvudet: Hej vi söker en
lösning på problemet var god dröj…
1 mil kvar! Det är inte långt Johan! Ta dig samman! Jag
kämpar på i 5 km för att bli av med mina smärtor helt plötsligt släpper
mjölksyran i lungorna och jag kan öka tempot lite. Näst sista vätskekontrollen
kommer och jag lägger all kraft till mitt hörselsinne. Det jag hör är funktionärer
som skriker:
VATTEN! SPORTDRYCK! KAFFE! COLA! BULLE! BANNAN! SALTGURKA!
Jag ger
ALLA funktionärer en dissande blick då dessa drycker samt ätbara grejer
förmodligen bara försämrar mitt magtillstånd! Men i slutet av vätskekontrollen finns
min räddning där finns det ett litet bord med två blyga små tjejer som viskar
blåbär. BLÅBÄR! Ge hit skiten! Jag greppar två muggar väldigt bestämt och häver
dem i mig, ger småtjejerna en mördande blick och löper sedan iväg.
Magen piggnar till och i de sista backarna är det bara att
mata på, de sista 4 km känns dock som en evighet men det tror jag det gör för
de flesta! Jag går till slut i mål på tiden 2:10:46. Jag klara gränsen för
silvermedalj och är väldigt nöjd över min insats. Är huvet dumt så får kroppen
lida!
Over and out
Johan Wikström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar